stefanshumblogg

Vi är trots allt några utvalda som läser och kommenterar varandras bloggar varje dag. Det förundrar mig varje dag hur mycket gemensamma turer som uppenbaras av den kollektiva Humanussjälen strävsamma kamp med tillvaron.

Vi korsar varandras spår.

Det kan skänka  tröst och inspiration.  Igår var jag inte ensam om att brottas med en svårflirtad måndag som dissade mig.
Fler än jag kämpade  med att inte låta sig besegras av tungsinnet.

Lovisa om sina otursdagar:
Dessutom hade allt kunnat vara mycket värre. Det hade kunnat blåsa asmycket i stället för att vara strålande sol.En sån här dag gäller det att se livet från den LJUSA sidan ;)
---
Men nej nu tänker jag säga STOP, NEJ! Jag tänker sätta mig i snön och vänta på att någon ska bära mig till jullovet. Jag orkar faktiskt inte mer nu. All min motivation och energi har försvunnit. Och jag orkar inte leta upp den det får någon annan göra. Varför blir mitt liv ALLTID så här? Allt är ju precis som jag önskade att det skulle bli,varför fan kan jag inte få känna mig lite lycklig då?Varför tänker jag alltid efter så mycket att jag hittar de dåliga sakerna i mitt liv. Kan någon please hjälpa mig med att ändra det?!

Kanske det kan ändå  är en tröst att vi är fler? Vi ser, läser och följer varandra.
You'll Never Walk Alone

Fler än jag som låter ekorren inspirera till att göra motstånd
kolla in http://christoffershelvete.webblogg.se/2008/november/squirrel.html

Vi inte bara korsar varndras spår i kylan, utan lämnar avtryck!

Dagens elevbildcitat:

http://gulduggla.blogg.se/