Tack
Jag arbetar vidare med mina kommentarer till 1.ornas tema och får inte mycket tid över till annat. Jag läser oerhört skakade och mycket välskrivna levande berättelser om den utsatthet mobbing innebär. Det visar på en beundransvärd själsstyrka att kunna uttrycka så fasansfulla erfarenheter på ett så uttrycksfullt sätt, oavsett de sår det lämnar efter sig. En stryka, mognad och förståelse som även vi andra, som av lyckliga omständigheter, aldrig behövt utsättas för något sådant, får del av genom att läsa och leva oss in i. Jag vill därför rikta ett stort tack till alla som visat ett sådant mod och generositet genom att dela med sig av sina upplevelser.
Dagens elevcitat
Och nu då? Vad väntar mig och min förstörda själ på min nya skola, på gymnasiet där jag inte känner en endaste person? Kommer mina klasskamrater vara mognare, mer vuxna, och respektera sina medmänniskor? Eller kommer allt att börja om? Tre år till av kränkningar och mobbning, utfrysningar och hemskheter?
Men jag vill tro att det finns hopp. Hopp om att jag kan leva i fred med mina medmänniskor. Hopp om att nynazism och rasism kommer att försvinna någon gång i framtiden och att vi kan leva i en värld utan fruktan. Hopp om att det kan finnas någon som hör mitt rop.
Hopp om att respektens och styrkans sol kan finna styrkan att gå upp efter sorgens regn. Som min sol gick upp efter min sorg.
För oss som själva aldrig blivit drabbade, fast jag är övertygad om att alla på något vis varit vittne till någon form av mobbing, tror jag det är omöjligt at förstå och helt leva sig in i vad det innebär att bli utsatt. Därför är de oerhört viktigt att förmedla dessa erfarenheter vidare. Eftersom jag skulle önska vi alla på något sätt alla skulle få tal del av dessa otroligt viktiga vittnesbörd, funderar jag på hur vi skulle kunna jobba vidare med dem. Jag har en del tankar på hur vi skulle kunna göra det, men tar gärna emot tankar och förslag på hur vi skulle kunna lägga upp det.
.
