stefanshumblogg

Sista måndagen innan det efterlängtade lovet.  

En välbehövlig halvtidsvila. Jag läser många bloggar som ger uttryck för stress och press.  Jag har förståelse för att skolan inte alltid känns så upplyftande.  I en diskussion i fredags hörde jag flera elever uttrycka en känsla av att vara nära att kollapsa eller uttrycka en stark vantrivsel.  Och det är väl knappast en tröst eller uppmuntran att det knappast är lättare i arbetslivet.  Och om ni frågar mig, så upplever jag tyvärr att vi lever i ett samhälle som på många sätt blir hårdare. Regeringen har tex löst frågan om utbränningen, genom att helt enkelt förhindra sjukskrivning av det skälet. Villkoren hårdnar. Samtidigt som vi är på väg in i allt sämre, allt mera osäkra tider , som utan tvekan kommer drabba alla som är på väg ut i arbetslivet  de närmaste åren. 
 

Det är ju inte något vi bara skall acceptera de försämrade villkoren utan självklart göra vad vi kan för att förändra.  I skolan är jag övertygad om at vi lärare kan och bör försöka få det att fungera bättre tex genom bättre planering och lyssna till vad eleverna befinner sig. Men det handlar även om vår egen förmåga att lyfta oss, inte hamna i onda cirklar utan försöka förhålla oss så kreativt och konstruktivt som möjligt

Det finns inge givna lösningar. Men jag är övertygad om behov av att ibland stanna upp, få tid att smälta och få bättre perspektiv på vad vi skulle kunna få till bättre. Jag tänker mig det som ett behov av halvtidsvila.

 Det händerju inte så sällan att ett lag kan komma ut till andra halvlek som ett helt nytt lag. En bra coach kan få alla att förstå vad om behöver rättas till  kanske ändra positioner, och samtidigt inspirera till att få nya krafter,  tilltro till att det är möjligt att vända ett underläge.

Den svåraste perioden , där de flesta känner sig nere för räkning är utan tvekan 2:an, och förmodligen är de två sista månaderna den allra tyngsta perioden för många.  Men nu har ni avverkat den första  och för de flesta svåraste första halvleken. Förhoppningsvis vänder det nu,ni kommer gå ut som ett nytt lag i den andra halvleken medan vi går mot en ny vår.

Jag är övertygad om att vi kan vara vår egen coach. Men för att det skall var möjligt måste vi som sagt stanna upp, och försöka formulera problemen och möjligheterna. Ett sätt kan vara att skriva blogg. Där vi också möjlighet att uppmuntra varandra.

Men viktigast av allt ge sig utrymme att njuta, känna glädje. Därför vill jag sälla mig till att dem som i motsättning till Tobbe vill se julen som en glädjens högtid, en möjlighet till att just stanna upp, ta det lugnt, vila och få nya krafter. Men det förutsätter att vi inte hakar på all hysterin som jag antar Tobbes julskpepsis är en berättigad reaktion på. Det gäller att göra det på sitt eget sätt. 

Låt oss hämta inspiration till det i:

Dagens elevcitat

Jag säger bara: Äntligen!

Marken är alldeles täckt av vit snö, det är minusgrader ute och vägarna är hala som isbanor. När man promenerar från huset till skolan på morgonen kan man känna doften av röken ur skorstenarna, vilket tyder på att folk eldar på inne i brasan. Julstädningen är gjord och julpyntet är framplockat. Nu är det bara granen som saknas, sen, sen är allt på plats. Jag älskar vintern, kylan, alla varma tröjor, kvällsfikan med glögg och lussebullar, julskivorna, de mörka kvällarna och allt annat som hör julen till. Om man bortser från de otroligt vackra färgerna på hösten, så kan nog vintern vara den finaste årstiden vi har. Eller, vad tycker ni?

http://saraemilieandre.webblogg.se/