stefanshumblogg

Tisdagagsmorgonen är speciella här på ovanvåningen. Mikael vill ju så gärna att jag skall känna mig extra tillfreds , så han kliver upp tidigt  i ottan för att försäkra sig om att kaffet skall vara klart när jag dyker upp.  Eftersom han vet att jag ibland tycker om och sitta för mig själv och stillsamt begrunda tillvarons mysterium över en kopp, drar han sig diskret undan ut i korridorerna. Jag  tror tom han håller lektion, men mer vill jag inte veta. Tobbe däremot vågar sig inte ens hit sådana dagar, det blir för mycket känslor. Så han sitter hemma och läser oroligt alla bloggar för att försäkra sig om att han inte missat något.

Men bästa av allt: Vad gjorde jag utan alla mina elever. Sebastian som inte enbart tagit på sig rollen att bistå mig i och skydda mig genom allt känslotumullt inom big-five, har  nu även  erbjudit sig ta hand om papegojan till helgen.  För jag karar inte mer, när den  bevakar alla mina förehavanden under min korta tid i frihet utanför buren.  Det är en sak att den sitter upp i ett hörn och mycket kritisk granskar mina tafatta ömhetsbetygelser, men alla komentarar typ " tjockis" jamar som en katt , imiterar flyglarm eller visslar "Always look at the bright side"

Alla kommentarer och inlägg jag avnjuter som dopp till mitt kaffe. Som  får mig att känna en djup tillfredställelse trots allt som kan gå fel eller få oss att känna oro och misströstan. Här på planeten jorden."Det blir aldrig bättre än så här".

Tisdagsmorgonens elevcitat:
Men en människas liv kanske är som att baka en kaka. Ett visst antal ingredienser finns i alla människors liv,även om man lever som vi gör, måste vi ha en deciliter oroande för att kakan ska bli god när den är klar. Så vi går och oroar oss över småsaker. I ett flyktingläger i afghanistan får människorna glädjas åt småsaker så att det får i hop sona tre deciliter lycka.
http://olovisa.blogg.se/