Dödligt vapen vecka 39
Måndagmorgon. Tillbaka till brottsplatsen, i denna eviga cirkelgång.
Det är som sagt ett hårt och smutsigt jobb att förändra den här världen, men alternativet är att låta den förändra oss.
Men hoppet ligger i att vi aldrig är helt ensamma. Denna blogg syfte är ju just att manifestera denna samverkan. Vi jobbar på det tillsammans. Vi bryr oss.
Jag blir rörd och smickrad av Mikaels hyllning till mitt slit.
http://hristo88.blogspot.com/2008/09/helg-ii.html
Vi skapar onekligen stor pedagogisk konst här uppe på ovanvåningen. Därför bör vi ständigt hylla varandra, i all ödmjukhet.
Men alla skall veta att jag allt för ofta känner vanmakten. Det är inte enbart måndag morgon, man kan finna mig sittandes hopkrupen vid mitt skrivbord, fingrandes min slitna polisbricka , mumlandes tyst för mig själv. "I am too old for this shit".
Men om jag stundtals känner mig som Danny Glover i "Dödligt vapen" så är det för att jag vet att jag aldrig skulle kunna utföra mitt uppdrag utan min kollega. Hur många gånger har inte Mikael likt en pedagogikens Mel Gibsson, räddat mig ur knipan, med sin ungdomliga entusiasm fått mig att resa mig upp och ta upp kampen. Utan hans stundtals våghalsiga men gränsöverskridande pedagogiska krumsprång eller uppmanande flackande blick skulle jag gett upp för länge sedan.
Så låt oss fortsätta hylla varandra. Men framför allt därför att, allt vi gör häruppe, även om det kan upplevas som vansinnigt av mer försiktiga pedagogiska krafter, bör uppfattas som en hyllning till alla elever som deltar i vår gemensamma vendetta.
Det är som sagt ett hårt och smutsigt jobb att förändra den här världen, men alternativet är att låta den förändra oss.
Men hoppet ligger i att vi aldrig är helt ensamma. Denna blogg syfte är ju just att manifestera denna samverkan. Vi jobbar på det tillsammans. Vi bryr oss.
Jag blir rörd och smickrad av Mikaels hyllning till mitt slit.
http://hristo88.blogspot.com/2008/09/helg-ii.html
Vi skapar onekligen stor pedagogisk konst här uppe på ovanvåningen. Därför bör vi ständigt hylla varandra, i all ödmjukhet.
Men alla skall veta att jag allt för ofta känner vanmakten. Det är inte enbart måndag morgon, man kan finna mig sittandes hopkrupen vid mitt skrivbord, fingrandes min slitna polisbricka , mumlandes tyst för mig själv. "I am too old for this shit".
Men om jag stundtals känner mig som Danny Glover i "Dödligt vapen" så är det för att jag vet att jag aldrig skulle kunna utföra mitt uppdrag utan min kollega. Hur många gånger har inte Mikael likt en pedagogikens Mel Gibsson, räddat mig ur knipan, med sin ungdomliga entusiasm fått mig att resa mig upp och ta upp kampen. Utan hans stundtals våghalsiga men gränsöverskridande pedagogiska krumsprång eller uppmanande flackande blick skulle jag gett upp för länge sedan.
Så låt oss fortsätta hylla varandra. Men framför allt därför att, allt vi gör häruppe, även om det kan upplevas som vansinnigt av mer försiktiga pedagogiska krafter, bör uppfattas som en hyllning till alla elever som deltar i vår gemensamma vendetta.
Lets move.! Nu kör vi en vecka till!
Kommentarer
Postat av: Mikael@humanus
Det är inte utan att man fäller en tår. Tack för de värmande orden! Stefan älskar ovanvåningen och ovanvåningen älskar Stefan. (Notera att undertecknad personifierar sig med ovanvåningen för att slippa att bli alltför personlig i sina känsloyttringar)
Ja nu är det måndag. Back to business, back to battle. Nu kör vi en vecka till eller åtminstone fram till och med onsdag...
Postat av: kingtobby
Herre Gud!!! Sentimentalitet är ju så horribelt, även om det sker i nära relation till Dödligt Vapen. Skärp er människor, vi har ett jobba att sköta!!!!
Trackback
