Domedagsprofetior?
Hur speciella är villkoren för alla som kommer att gå ut skolan nu? På vilket sätt skiljer sig ungdomars villkor och förutsättningar att gå ut vuxenlivet jämfört tex med när jag i fornstora dar ställdes inför den samma utmaning.
Dagens gymnasieelever har ibland beskrivits som"Mewe -generation (Me står för att de är individualister som vill förverkliga sig själva och inte vara som alla andra. We står för att de samtidigt är kollektivister där vännerna är det viktigaste av allt. Det är den första generationen som har gigantiska nätverk som de håller ihop med hjälp av mobilen och Internet, säger en av författarna Mats Lindgren i en intervju i Sydsvenska Dagbladet.
Mewe generationen beskrivs som extremt flexibla och möjlighetesmaximnerande som genom att ställa väldigt höga krav på sig själva lätt förlamas av perstationsångest.
Andra talar om Y-generationen eller den Kaxiga generationen. Rastlösa, effektiva, självsäkra och ständigt uppkopplade.
Generation Y är generationen som vägrar att bli vuxna. Som inte vill ta ansvar, skaffa fast jobb, betala in till pensionsförsäkringen och bli ordentlig och tråkig och lönsam för samhället. Som har det för bra, vet för mycket, har för mycket att välja på.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_813843.svd
Samtidigt, dagens ungdomar som är på väg ut i vuxenlivet ställs inför en mycket barsk verklighet. Min äldsta son, som fyller 23 i år, flyttade hemifrån när han var 19, men har fortfarande inte hitta någonstans att bo. Han har fått bo hos kompisar, hyrt tillfällig andrahands lägenheter. Nu befinner han sig i Australien b la därför att han inte orkar med att inte ha möjlighet att skaffa sig ett eget hem
Situation på arbetsmarknaden är svårare än på mycket länge. Andelen arbetslösa bland ungdomar har ökat drastiskt det senaste halvåret. Villkoren för arbetslösa försämrats avsevärt. Idag saknar över hälften av arbetslösa ungdomar mellan 20- 24 och A-kassa och får vända sig till socialen. Många tvingas bo kvar hemma utan jobba, vilket innebär en förlängd exil från ett vuxenliv, vilket gör det mycket svårt att utveckla ansvarstagande. De som har jobb pressas allt mer av sämre sk flexibla arbetsvillkor, samt hårda prestations krav at leva up till både utifrån och inifrån. 80-talistern beskrivs även som den grupp i samhället som mår sämst ,med högst andel som tvingas ta anti-depressiva eller ångestdämpande medel. Kraven på perfektion skapar ätstörningar eller panikångest. osv
Samtidigt kan man hävda att samma genration är den mest bortskämda någonsin genom att ständigt blivit servade av sina curlingföräldrar. Jag har försökt diskutera den kontrasten tidigare. Min avsikten är inte skrämma upp någon Typ. Vänt a ni bara tills ni skall ut i vuxenlivet. Men jag tror det är viktigt att vara föreberedd och bli medveten om vad som kan vänta.
De allt tuffare villkoren för ungdomar har uppmärksammats som en nytt livskrisfenomen. kvartslivskrisen. Många som nyss var tonåringar känner sig redan vilsna deppiga och och rent av gammal. Svenska dagbladet har haft en artikelserie om detta som inleds med:
De kallas för unga vuxna, och det sägs att de har det jobbigt just nu, att de känner sig förvirrade, vilsna och modlösa, att de behöver stöd och uppmuntran. I den engelskspråkiga världen är man precis - här talar man om en livskris som drabbar unga människor mellan 20 och 29 - quarter-life crisis - kvartslivskrisen.
Typiskt är också en känsla av otillräcklighet. Vad jag än gör kommer jag inte att bli tillräckligt bra, varken i jobbet eller som privatperson. Det finns alltid någon annan som är mer lyckad än jag. Otillräckligheten framkallar ett slags handlingsförlamning, det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör, det kommer ändå aldrig bli som jag vill.
Prestationskraven innebär antingen att många pressar sig till den yttersta perfektionism både i yrkes livet eller privat. Vilket lätt slår över i sin motsats att man helt enkelt skiter i allt, det får ordna sig på något sätt. Det ökade kravet på att fatta beslut gör att man inte orkar fata några beslut alls och hamnar i en ondcirkel. Allt skuts på en allt mer obestämd framtid. Vilket även gör relationer svårhanterliga.
Jag ser förmåga ansvarstagande som en avgörande egenskap till att bli vuxen. Det finns en stor risk att den som fått allt för mycket serverat aldrig lär sig att ta egna initiativ och heller inte uppskatta alla som erbjuds. Men det kan heller inte utvecklas om man inte ges en rimliga förutsättningar. Jag har alltid retat mig på alla som klagar på ungdomar och ser en stor risk att den oförmåga at ta ansvar som kommer till uttryck, leder till krav på ökad auktoritet och hårdare tag. Ansvarstag är ingen personlig karaktärsegenskap, utan något som man enbart kan lära sig genom att ställas inför rimliga utmaningar. Ansvar förutsätter egen initiativ förmåga vilket aldrig kan tvingas på utifrån.
Nu vill inte låta som en domedagsprofet. Men betänk det skräckinjagande konstaterande många som drabbats av kvartlivskrisen uttrycker.
Många är nostalgiska, livets höjdpunkt har redan passerat - gymnasiet var den bästa tiden, och den kommer aldrig tillbaka.
Jag önska ringen skall behöva hamna i en sådan tragik
Men det finns inga svårigheter som inte även går att vända till något positivt. Framtidsforskare Thomas Fürth menar att Me_We gerationen har unika förutsättningar att skapa att skapa en eget identiet som är oberoende av yttre matriella omständigheter. kvartslivskrisen ger i själva verket förutsättningar - "att förbereda sig för en värld i ständig förändring" . Detta inger hopp , men ar han, att dagens 80-talister har förutsättningar till en mer genmgripande samhällsförändring än tex 60-talister.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_942619.svd
Bloguppgift för Samhälle C
Läs några artiklar i SVd -serie .
tex http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_936829.svd
Beskriv och diskutera på i ett blogginlägg, huruvida beskrivning av Mewe -generationen situation och förutsättningar stämmer överens med ur ni uppfattar det. Vilka hot eller möjligheter ger det. Stämmer det att brist en på ansvarstagande är ett problem . Hur tänker om detta för egen del?Hur påverkar det er bild av framtiden utanför skolans mur? Eller andra tankar om ungdomens sitaution.
Vi är nog många som undrar vad som hänt. Stefans humblogg har gått från papegojor och ekorrar till tunga inlägg i framkanten av kulturdebatten.
Jag är rörd och aningen rädd. You're in deep man, you're in so deep. Ungdomens förfall är väl annars en evig fråga. O tempora o mores.
Själv tillhör jag den cyniska Seinfeld generationen och se vad det blev av mig...
Debatten kring vår generation har tydligt betonat att vi (dagens unga) inte tar tillräckligt med ansvar och att vi väljer att "stanna kvar" i tryggheten hos våra föräldrar. Bakomliggande orsaker till att allt fler väntar med det första jobbet och fortfarande bor hemma anses vara föräldrarna, deras önskan om att deras barn ska må bra och vara så lyckliga som möjligt.
Men är detta egentligen så fel? Visst behöver alla ta ansvar, det är trots allt vårt ansvarstagande som gör oss vuxna. Men att sträva efter att ens barn ska få en så bra uppväxt som möjligt, med stöd och uppmuntran, kan väl ändå inte vara något negativt?
Visst, jag är väl medveten om de många ungdomar som njuter av ett lyxliv där de serveras allt de önskar och där föräldrarna gör allt för att deras barn ska slippa ta egna beslut. Dessa individer får det definitivt jobbigare när deras föräldrar inte längre har möjlighet att driva detta hotell.
Dock finns det även ansvarsfulla ungdomar vars föräldrar har haft samma önskan. Därför anser inte jag att lösningen på dilemmat är att föräldrarna ska sluta bry sig.
Istället borde föräldrarnas omtanke och önskan om att deras barn ska må bra användas som ett instrument för att ge barnet en grundläggande trygghet och möjligheter att utvecklas. Föräldrarna kan fortsätta att "alltid finnas till" för sina barn utan att detta behöver betyda att sonen kommer att bo hemma 25 år senare.
Genom att emmellanåt ställa sig åt sidan så att sonen själv får ta beslut samt genom att låta honom själv fundera ut den bästa lösningen på problem som uppstår, kan föräldrar betona vikten av att ta ansvar.
Större ansvar innebär även större utmaningar och för att individen ska ta sig an detta är det otroligt viktigt att stödet finns där. Dagens debatt borde fokusera mer på hur föräldrar kan visa på bättre ansvarstagande än klanka ner på deras önskan om att deras söner och döttrar ska må bra.
Kolla stavningen, eller? Det liknar mina cut up:er ibland. Angående inläggets innehåll måste vi nog se saker ur dagens högteknologiska perspektiv. Information och vänner är ofta bara en uppkoppling borta och flera samhällsstrukturer baseras numera på hur kontaktbar man är. Det är något vi måste anpassa oss till. I mångt och mycket ser tendenserna ut som de som Alvin Toffler pratade om (läs Future Shock) och någonstans har vi nog gått förbi dessa symtom. Cyberpunken är definitivt död som samhällsfenomen och vi ha nu rört oss in i en bredbandskultur som inte bara påverkar vårt infromationsflöde men också oss som individer. Men allt kan nog inte förklaras på det sättet.
du kan ju bara inte förvänta dig att jag ska läsa sånt låååångt tråååkigt inlägg sen kommentera :(
